Väntan är ett otyg

Min mobilkamera är värdelös!

Det är måndagmorgon. Det är mörkt ute och jag ligger och vrider mig i sängen. Vet inte vad klockan är. Brevid mig snusar Matte. Jag är aptrött i kroppen, men tankarna är inte still. Så ringer hans klocka och jag tänker att nu är det kört. Jag skulle kunna ligga kvar i 20 minuter till, men till vilken nytta? Jag har redan börjat fundera över morgondagens sida på Hela livet.

Jag har redan hunnit snurra tio varv runt jorden i tanken om att jag kanske får besked den här veckan om det omställningspaket jag sökt. Får jag gå, eller blir jag kvar?

Att vänta är ett otyg. Jag drömmer om det på nätterna, tänker på det nästan all vaken tid.

Så det är ingen idé att ligga kvar. Jag går upp och gör mina mackor, åker med Matte till jobbet och klockar in här strax efter sex.

Jag känner i hela kroppen att jag inte är redo för måndagmorgon!