"Det jag önskar ska jag få"

Jo, det är ju så att jag har sovit på madrass på golvet något år nu. Historien om varför är lång, men jag köpte en säng i fel storlek och så fick Solina ta den och så blev det ingen ny till mig.

Gissa om jag längtat efter en säng. Men pengar har inte funnits, orken har inte funnits, bilen är för liten, sängar är för tunga och engagemanget har inte funnits. Men den senaste månaden har jag letat på blocket och köpessidor på Facebook.
En vit säng ville jag ha. Allra helst en Aspelund från Ikea. Men den har de slutat sälja och jag har inte fått något napp när jag letat.

Men i förrgår hände det. Jag såg en vit säng i en annons, såg inte så noga hur den såg ut - priset var bud och jag la 200. Blev snabbt överbjuden och så var det med det.
Så igår frågade säljaren om jag var intresserad. OM jag var!
Sängen fanns i Surahammar men kunde tas till Västerås. Glad som jag var betalade jag 200 för sängen och fick den hemkörd till dörren (så jag gav en hundring till). Och gissa vad? Det var en Aspelund :D

Så idag har jag skruvat och nu står den där, min fina säng med nyuppsatta gardiner som jag fyndat på Brödet & Fiskarna.

Ibland flyter det på och önskningar slår in!

Nyårslöftet - några månader senare

Löftet!

Det var december. Julafton. Hela min kropp skrek av trötthet och värk. Fem dagars ledighet försvann i ett töcken av att försöka hitta återhämtning. 

Nyårsafton - jag minns inte ens var jag var eller och med vem?!
Men jag minns att jag där och då, sista dagen av 2014 lovade mig själv att bli snäll mot mig. Att styra livet i annan riktning. Att nu var det dags att ta tag i livet och själva levandet.

Att starta Veggoköket är bland det roligaste jag gjort. Och....jag var inställd på att jobba hårt. Och....jag var inställd på att leva snålt. Men, nu har det gått två år sedan jag drog igång. Och jag har inte haft någon semester. Jag levde helt utan lön under ett halvår (sålde av saker hemma och så var Veggoköket skyldig mig lite pengar). Därefter har jag kunnat ta ut en lön (de flesta månaderna) som tillåtit mig att betala mina räkningar, och inte många kronor över det.

Det är okej ett tag. Ett tag. Men, det tär till slut att inte veta om man ska kunna betala sin hyra, att aldrig ha råd att göra något. Det tär att leva under press som gör att för att försöka få lön så får man jobba mer och hårdare. När kroppen skriker åt en: Gå hem och vila och skaffa dig ett liv!!

Våren har sett annorlunda ut. Jag tar mig ledigt ibland, har börjat resonera att går det inte så går det inte. Då får jag göra något annat. I ledigheten har jag haft tid att tänka. Tid att släppa fram längtan och lusten till att leva (utanför Veggokökets kaklade väggar).

Så vi får se vart vindarna driver mig i framtiden - jag har planer, för jag älskar att jobba, och jag har nya idéer, annars vore jag inte jag.

Jag vet att från och med måndag börjar en ny fas.

Vis La Vie!