Mitt namn - men inte mina anor

Emil Georg Grandin - Min farfar i livet

Jag letade i föddaboken 1819 efter Greta Stina Andersdotter. Hon är min pappas morfars farmor.
Då dök han upp - Carl Johan Grandin... och reaktionen var ögonblicklig. En Grandin!!

Då kom hugget i magen. När jag startade min forskning 1989 så hade jag sett fram emot att se vart mitt namn kom ifrån. Grandin. Ett namn jag vuxit upp med och ett namn som halva min släkt bär.
Men det tog slut redan vid pappa. Tvärnit.

Jag minns fortfarande samtalet när precis var i starten för forskningen och jag ringde till mamma för att få farmor och farfars födelsedatum.
- Jaha.... du ska få prata med pappa.
Redan där var det skumt. Av den enkla anledningen att min pappa inte har en aning om när folk är födda - undantaget sig själv och mig, eftersom jag är född på Nobeldagen :)

Pappa kom till telefonen (japp, det var på den tiden man kom till telefonen) och så berättade han att han för ett halvår sedan hade fått veta att den man, Georg Grandin, som han vuxit upp med och alltid trott varit hans pappa inte var det. Då var pappa över 50 år och jag kan tänka mig att det kom som en chock för honom.
Farmor hade inte klarat av att berätta. Hon överlät det till Farfar Georg som talade om att Farmor hade varit förlovad i början av 1930-talet med en annan man och då fått ett barn - min pappa.
Anledningen till att de berättat efter 50 år var att pappas biologiska pappa hade dött, och att pappa var arvinge.

Jag kan inte ens tänka hur det kändes för pappa, för jag minns att jag blev chockad och tyckte att det var svårt att smälta.

Jag tog fram strykpennan och strök farfar George från mina papper. Den otroligt snälle, men tystlåtne mannen jag vuxit upp med. Som åt så mycket knäckebröd att de hade en hel kartong med knäcke på lillvinden.
Jag kände en sorg, jag kände på något sätt att jag inte var en riktig Grandin.

Lars Gustaf barn till en sjöman - Min farfar i generna

Men jag fick ju en "ny farfar". Tyvärr var han död. Ännu mer tyvärr ville hans "nya" barn inte ha med min pappa att göra. Kanske fick de också en chock. Kanske var de rädda att han skulle vilja ha en massa pengar - för det fanns det tydligen. Nu är ju inte min pappa sån och de köpte ut honom med någon godtycklig summa och jag vet att han än idag är himla ledsen över att de inte ville ha med honom att göra :`(

Jag tycker också att det är sorgligt. För där i Östhammar i Uppland finns en hel del människor som jag är släkt med. Som är mina kusiner och kanske också en faster?
Jag skulle väldigt gärna träffa dem och jag snokar och håller på och en vacker dag kommer jag nog att knacka på en dörr där och säga Hej Hej, här är jag....

Nu följer jag mina gener i forskningen och jag måste erkänna att jag har fått en spännande släkt att forska på. Bland annat var min farfars far sjöman.

Men, det går ändå inte att förneka, att det hugger till i magen när det dyker upp en Grandin i de gamla kyrkböckerna. Och att jag fortfarande någonstans tycker att det är trist att jag aldrig fick följa mitt namn....

Ge Alex av din tid

De sista orden har precis klinga bort. Boken är slut. Jag har sträcklyssnat utan att kunna ta paus. Jag har burit telefonen med mig överallt. Precis överallt. Nu är boken slut, men känslan släpper inte. 

Det här är en bok jag vet att jag kommer att bära med mig, länge, länge.
En bok jag kommer att rekommendera till alla som vill höra.

Glöm mig är en utlämnande bok om hans mammas alkoholism. En familjehemlighet som Alex skyddat genom hela sitt liv. Nu är mamman borta och han bryter mot alla sina egna tabun och berättar om sitt liv. Han outar sin mamma och avslöjar hemligheten för att kunna berätta om sitt liv.

Och som han berättar. Han har mitt inre i ett gastkramande grepp. Hans berättelse om den lilla och stora pojken som inte vill något annat än att få tillbaka sin mamma.
Han beskriver händelser och minnen så målande att det är omöjligt att inte vara där. Omöjligt att inte smyga med honom förbi knarrande golvplankor och känna hans rädsla att störa. Han beskriver sina upplevelser och överlåter känslorna till lyssnaren.

Fantastisk bok - ge Alex Schulman av din tid och läs en fantastisk bok om att växa upp med en missbrukare, om att känna sig osedd och om att älska sin mamma över alla gränser.

När jag ändå är igång. Jag hyllar hans två tidigare böcker lika högt. Så fort jag får en chans rekommenderar jag folk att läsa Skynda att älska (skriven till hans far) och Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (till sin fru).

När barn dör

Dödbok Knutby 1895-1926

Ibland när man släktforskar är det lätt att bara rusa iväg och samla anor, födda, vigda och dödda. Personerna man forskar på blir objekt och man glömmer att det är andras liv man tecknar ner på pappret intill sig. 

Sen ibland stannar man upp. Som när jag hamnar hemma hos familjen Matts Andersson i Åsby, Knutby i mitten av 1800-talet. Det här är inte den fattigaste familjen. Det är inte pigor och drängar, det är bönder i flera generationer. 

Jag läser husförhör och antecknar, och efter en stund ser jag hur listan på döda barn och fruar blir oerhört lång. Här stannar jag upp, känner att jag måste få överblick. Det blir sorgligt och jag har stannat i den här familjen nu. I mitt hjärta känner jag värme och stark medkänsla och jag är i deras hem och försöker tänka hur det var. 

Och hur var det för de få barnen som faktiskt överlevde? Som växte upp i ett hem där mamma var gravid i princip hela tiden och där så många dog? 

Det är lätt att tänka att det är länge, länge sedan. Men min gammelmorfar, alltså farmors pappa, finns med här i slutet på den här kedjan. Och honom har jag träffat. Och jag vet att pappa träffat dem från generationen innan. 

Det är så hisnande, och så fängslande, och gripande.

Under 20 års tid blev Matts Andersson pappa till 10 barn. Han blev änkling tidigt och gifte om sig.

Av hans tio barn blev bara 3 söner vuxna. En var ofärdig, en var krympling och en var frisk (farmors farfar).  

Jag ska stanna här ett tag, och fördjupa mig i tankarna på kvinnorna i de här familjerna. 

Speciellt Greta Stina som gifte sig med en änkling med en son (som dog efter fyra år), och som själv födde 9 barn där två överlevde. Hon födde barn 1849, 50, 53, 56, 57, 58 ,60, 61 och 64. (de feta är barn som dog innan de var två år, de flesta inom ett halvår).

Jag måste stanna i deras vardag ett tag - jag känner så värme och ömhet för den här familjen.

Och nästa vecka planerar jag en utflykt till Alunda och området omkring. Då ska jag titta på gården Åsby i Knutby!

Mitt hjärta blöder för Matts och hans familj

Kämpa!

Jag hade två mål: 

Att bli mamma och att aldrig bli som hon

Tillfälligheterna som blev - jag!

Ur vigselboken i Alunda 1840

Inspirerad av mina promenader på Ängsö under sommaren och sen en extra kick av TV-programmet Vem tror du att du är, så tog jag upp släktforskningen igen.

Jag började forska 1989, på den tiden man fick läsa från mikrofilm och beställa filmerna från bibliotek i hela landet. Nu är det himla mycket smidigare när de flesta kyrkböcker finns digitalt och jag kan läsa dem hemma vid min dator.

En klar fördel... men också ett gissel för en person som jag som aldrig kan ge sig... bara kolla en sak till, bara en sak till...

Jag hade tänkt kolla min anfäder på Ängsö, där de har bott i de flesta torp och stugor under flera generationer. Men så sprang jag på präster i Enåker, Västerlöfsta och Altuna och då snöade jag in där lite grann.

Men efter ett möte med släktforskarföreningen i Västerås så fick jag rådet att verkligen följa varje person från vagga till grav och då börja närmast mig.

Så nu forskar jag på min pappas sida. Närmast mig, från farmor och hennes pappa. Människor jag minns väl och som jag vuxit upp med. Det är himla kul och ännu bättre är det att min älskade pappa kan bidra med en hel massa minnen och roliga berättelser från sin barndom.

Så just nu är jag i trakterna kring Alunda, där pappa växte upp.

I min forskning har jag flera hundra personer, och jag inte låta bli att bli lite filosofisk när jag håller på.
För utan de här människorna, alla bönder, alla fiskare, alla präster, alla drängar, pigor och soldater som har mött varandra och gjort barn som gjort barn som gjort barn - ja, då fanns inte heller jag.

Det hade räckt med att en person i den här ansamlingen fattat ett annat beslut, flyttat till en annan by eller gård. Så hade allt sett annorlunda ut.

Så hisnande tanke.

Sommarslott 2016 - Sparreholm (1)

Sparreholms slott - Sörmland

Och vips! så hade det gått åtta månader utan att jag lämnat ett enda ord här.

Men 2016 skulle bli sommaren då jag bestämt mig för att samla på slott - nu är det slutet på juli och jag kan konstatera att det har gått sådär.

Men igår fångade jag in mitt första, Sparreholms slott i Sörmland. Och ja, så var det med det. Solina och jag gjorde en heldagsutflykt (för att shoppa) och just slottet fick inte så mycket uppmärksamhet när vi upptäckte att det fanns en loppis i Menlösa :) 

Sanda badplats i Kvicksund - vår frukostplats

Fabriken i Sparreholm

Låt er inte luras att åka till Fabriken i Sparreholm, de utlovar galna priser, men icke.... två besvikna svartabältesshoppare kom ut med lite skrammel i botten på våra påsar.

Picknick i slottsparken i Sparreholm

Vi fick i alla fall lite mys för resvägen under vår pastasalladlunch i den fina parken vid slottet. Sen blir inte mamman så bra på bild, men alltid kul med en på plats groupie.

Slottselfie - Sparreholm

Som om jag inte fanns

Jag har fått ett tillfälligt jobb. Idag är första dagen på jobbet, förutom introduktionen jag gick i lördags.
I morse när jag kom var jag ju kaffesugen och frågade om var jag kunde köpa kaffe. En butiksgranne visade och talade om att de som hade tid brukade ta en morgonfika tillsammans. Kul tänkte jag och hakade på förstås. Kul tänkte jag.

Runt bordet satt vi, sex kvinnor. Kvinnan bredvid mig sa något och jag, som inte är så blyg av mig, hakade på och frågade något och visade mitt intresse. Hon svarade och sen dog samtalet ut. De andra (som jobbat där ett tag) pratade med varandra. Lite sådär två och två. Med varandra.

Jag sökte ögonkontakt. Men ingen tog någon större notis om jag var där. Ny på jobbet, liksom.
Nu började jag tycka att det blev intressant och lite spännande. Ingen pratade med mig.
Som att jag inte fanns. Totalt ointresse. Eftersom de pratade och hade samtal med varandra fanns det ingen riktig öppning för mig att säga något, utan att direkt lägga mig i.

Jag satt kvar - var ju tvungen och se hur det skulle utveckla sig. Det gjorde det inte. Efter kanske tjugo minuter reste jag mig och gick.

Nå, jag är inte här för att skaffa mig vänner och de kanske bara hade en dålig tisdag? Vad vet jag?

Men för mig är det obegripligt att man inte bjuder in nya människor i sina samtal. Att man inte är det minsta intresserad eller ens orkar vara lite lagom artig.

Det var min första dag på jobbet. Vi får väl se hur det utvecklar sig.