Det går aldrig över. Den ger sig aldrig. Oron att göra fel.
I fredags gjorde jag en intevju med en supertrevlig kvinna som skulle fylla 75 år på söndagen. Vi pratade om allt möjligt som jag sen valde ut delar av och skrev en artikel. Hon tyckte inte om att bli fotograferad och hon var en utmaning att få bra på bild på grund av det.
Jag skrev texten, la in bilden, redigerade sidan i fredags eftermiddag och på lördagen gick den att läsa.
På lördagmorgonen kollade jag sidan, att allt såg okej ut.
Sen idag. Ett missat samtal på min jobbtelefon. Ett meddelande att jag ska ringa till XX, som jag direkt förstår är Ritvas man.
Och då är den där direkt. Ångestklumpen. Vad har jag gjort för fel? Jag blir helt ärlig skakis och får hjärtklappning. Jag plockar fram sidan för att ha den redo när jag ska försöka förklara hur jag tänkt.
Jag ringer. Mannen svarar. Han inleder med att tala om att han tycker att det var en jättefin artikel, och att det var många som hade uppskattade den. Ritva själv var nöjd och nu undrade de om de skulle kunna få en kopia på fotot - eftersom de tyckte att det var så bra. Jag har svårt att hitta balansen då. Jag är så beredd på skäll.
Kanske är det en kvarleva från tiden på nöje - då ALLA var missnöjda när man skrev. Arrangörerna var missnöjda, krogarna var missnöjda, läsarna var missnöjda. Antingen fick man skäll för att man skrev för lite om något - eller så skällde folk för att man skrev för mycket om något. Men en sak var säker - ringde någon då för att kommentera det man skrev så var det aldrig för att få så här fint beröm som jag fick idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar