Min största fiende...

....är jag själv! Nej, då. Inte alls. Min största fiende är väntan. Tomrummet som ger utrymmer för tvivel och grubbel.
Jag anser mig vara i det närmaste arbetsnarkoman. Jag älskar att jobba och jag kan slita hårt.
Så länge jag jobbar på och det är fullt upp tror jag på mina idéer och kreativiteten liksom befruktar tron på mig själv och mitt projekt.
"Klart det kommer att funka", "Varför skulle inte jag kunna, när andra kan?", "Jag har så mycket idéer att jag inte vet hur jag ska hinna med". Ja, och så härliga tankar har jag när jag är mitt uppe i att ha mycket att göra.

Sen kommer lugnet.... som nu.....väntan.....och då vaknar - tvivlet.

"Det kommer aldrig att gå", "Vad har jag givit mig in på", "Hur ska jag kunna överleva på det här?", "Tänk om ingen kommer att handla", "Tänk om ingen kommer att hitta till butiken", ja, och så vidare.....

Jag har alltid hatat att vänta - men jag hann bli över 50 år innan jag förstod att väntan är lika med tvivel, och att det är därför väntan är så svår.

Men, jag har en hel del att göra - och jag tycker att det är så himla kul.
Nu ska jag iväg och träffa en leverantör som ska förse min butik med de varor jag vill erbjuda mina kunder förutom min egen mat!