Kattsuget tar över mitt liv

Jag tror att människor utan katt i allmänhet är olyckligare människor än de som har katt.

eller.... i klarspråk: jag tror att jag är en olyckligare människa när jag inte har någon katt!

Jag har alltid haft katt. Uppvuxen på landet, där levande råttfångare var ett måste. 

Jag minns den helvita döva katten - men jag minns inte hans namn.

jag minns Sessan - den grå, lite långhåriga

mest minns jag Frasse - som fanns under min tonårstid.

Sen.... någon gång i början av 80-talet hade jag flyttat hemifrån och skulle gå hem till en kompis som hade kattungar (bara för att titta) och en liten krabat kröp upp i mitt knä.

Ja, helt rätt - han flyttade hem till mig - min älskade Helmer.

Han var min bebis - han var med överallt. När jag åkte bil satt han på passagerarsätet och när jag plockade upp disk låg han på min arm.

Helmer var med i 15 år. Från livet som utekatt på Utanbygatan mitt i centrum till många fina år i frihet i Tällbo. 

Barnen kom och hann lära känna honom. ja, han var speciell. (förstås)

När åldern tog ut sin rätt kom veterinären hem till oss. Helmer fick somna in i vårt kök och han slapp åka bil och vara rädd det sista han gjorde.

När han gått bort la vi honom i en papplåda och smyckade honom med blommor. Där fick han vara några timmar så jag och flickorna fick chans att begråta honom.

Sen begravde vi honom i skogen och åkte in till stan och åt på pizzeria. 

Det var Helmer det. Nu känns det som att det finns ett tomrum i mitt liv. Jag vill helt enkelt inte leva utan katt - Så får det bli!