Det finns en sista gång för allting, tänkte jag och backade in VLT-bilen i rutan i vårt parkeringshus. Sen slog jag bort tanken, sen tog jag en bild på bilen.
Just nu handlar livet väldigt mycket om att det finns en sista gång för allting. Jag är i en grym separationsprocess. Försöker bearbeta att jag ska klippa min navelsträng.
Men mest förtränger jag det. Jag är lite rädd för att om jag släpper ut alla tankar och känslor kommer den här sista veckan att bli outhärdligt på riktigt. För outhärdlig är den redan. För varje dag pockar tårarna mer på och vill rinna över.
Jag går liksom och håller andan. Det är lite som att gå med tandvärk och vänta på att få den utdragen. Man vill bli av med den, men man är väldigt rädd för smärtan. Jag har bokat upp mig på så mycket jobb att jag drunknar. Jag har mer än häcken full. Det är mitt sätt att få tiden att gå.
Idag är det en vecka kvar. Om en vecka, nästa tisdag sitter jag här för sista gången som anställd på VLT.
Jag vill gå nu. Jag vill inte gå här en hel vecka till och känna hur sorgen växer för varje dag. Jag vill ha tanden utdragen så jag kan börja läka - så jag kan släppa ut all den där glädjen som också finns över att få gå. Att få börja om.
Den känslan som trots allt är den starkaste mitt i allt mitt avsked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar