söndag 18 december 2016

Mitt namn - men inte mina anor

Emil Georg Grandin - Min farfar i livet

Jag letade i föddaboken 1819 efter Greta Stina Andersdotter. Hon är min pappas morfars farmor.
Då dök han upp - Carl Johan Grandin... och reaktionen var ögonblicklig. En Grandin!!

Då kom hugget i magen. När jag startade min forskning 1989 så hade jag sett fram emot att se vart mitt namn kom ifrån. Grandin. Ett namn jag vuxit upp med och ett namn som halva min släkt bär.
Men det tog slut redan vid pappa. Tvärnit.

Jag minns fortfarande samtalet när precis var i starten för forskningen och jag ringde till mamma för att få farmor och farfars födelsedatum.
- Jaha.... du ska få prata med pappa.
Redan där var det skumt. Av den enkla anledningen att min pappa inte har en aning om när folk är födda - undantaget sig själv och mig, eftersom jag är född på Nobeldagen :)

Pappa kom till telefonen (japp, det var på den tiden man kom till telefonen) och så berättade han att han för ett halvår sedan hade fått veta att den man, Georg Grandin, som han vuxit upp med och alltid trott varit hans pappa inte var det. Då var pappa över 50 år och jag kan tänka mig att det kom som en chock för honom.
Farmor hade inte klarat av att berätta. Hon överlät det till Farfar Georg som talade om att Farmor hade varit förlovad i början av 1930-talet med en annan man och då fått ett barn - min pappa.
Anledningen till att de berättat efter 50 år var att pappas biologiska pappa hade dött, och att pappa var arvinge.

Jag kan inte ens tänka hur det kändes för pappa, för jag minns att jag blev chockad och tyckte att det var svårt att smälta.

Jag tog fram strykpennan och strök farfar George från mina papper. Den otroligt snälle, men tystlåtne mannen jag vuxit upp med. Som åt så mycket knäckebröd att de hade en hel kartong med knäcke på lillvinden.
Jag kände en sorg, jag kände på något sätt att jag inte var en riktig Grandin.

Lars Gustaf barn till en sjöman - Min farfar i generna
Men jag fick ju en "ny farfar". Tyvärr var han död. Ännu mer tyvärr ville hans "nya" barn inte ha med min pappa att göra. Kanske fick de också en chock. Kanske var de rädda att han skulle vilja ha en massa pengar - för det fanns det tydligen. Nu är ju inte min pappa sån och de köpte ut honom med någon godtycklig summa och jag vet att han än idag är himla ledsen över att de inte ville ha med honom att göra :`(

Jag tycker också att det är sorgligt. För där i Östhammar i Uppland finns en hel del människor som jag är släkt med. Som är mina kusiner och kanske också en faster?
Jag skulle väldigt gärna träffa dem och jag snokar och håller på och en vacker dag kommer jag nog att knacka på en dörr där och säga Hej Hej, här är jag....

Nu följer jag mina gener i forskningen och jag måste erkänna att jag har fått en spännande släkt att forska på. Bland annat var min farfars far sjöman.

Men, det går ändå inte att förneka, att det hugger till i magen när det dyker upp en Grandin i de gamla kyrkböckerna. Och att jag fortfarande någonstans tycker att det är trist att jag aldrig fick följa mitt namn....






2 kommentarer:

  1. Du ska aldrig ge dig utan jobba vidare på det som är "rätt".
    Finns det pengar att hämta ska Du hävda Din rätt. Släktskap är nämligen inte något man kan ändra på, oavsett om det gäller arv eller inte!

    SvaraRadera
  2. Nä, pengarna är helt ointressanta. Dessutom så fick min pappa någon typ av arv då för snart 30 år sedan :)
    Men, jag skulle väldigt gärna vilja träffa mina kusiner och andra släktingar - och se vilka de är.
    Jag vet ju att pappa är utseendemässigt väldigt lik sin biologiska far och jag är lik min pappa, så bara det vore kul att se - om det finns drag man känner igen :)

    SvaraRadera