Nä, nu är det väl ändå dags att ta död på Silfverbielke?

En gång i tiden var berättelsen om Silfverbielke bland det bästa jag läst. Boken Grannen var så infernaliskt vidrig och genialiskt så jag pratade för mig själv när jag läste dig. Läsningen ackompanjerades av många, åh, nej, men gud och så ofrivilliga skratt.

Men, det var då det. Nu lyssnar jag på Erövraren och börjar tycka att den är obehaglig på riktigt.
Inte att karaktären är obehaglig, jag vet inte, han går på ren slentrian nu och han säger eller tänker inget som vi inte läst förut. Det finns ingen som helst utveckling i karaktären.

Nej, det jag tycker är obehagligt är (och jag började känna så redan lite i Återvändaren, ganska mycket i Uppgörelsen och nu i Erövraren tar känslan över helt) att berättelsen om Silfverbielke känns som ett legimiterat sätt att säga/skriva rena skitåsikter. Och ett frossande i kvinnoförnedring och ensidiga sexrelationer. Det är så himla tråkigt och fantasilöst så jag just nu inte vet om jag ens ids lyssna färdigt.

Men, herregud, hur många gånger kan man beskriva hur Silfverbielke tänker på varje kvinna han ser ur ett sexuellt perspektiv. Hur han tänker att han ska "lära henne", "utbilda" henne. Att utbildningen går ut på att lära henne att underkasta sig och att ta emot honom analt. Göra som han vill. Underkasta sig och om hon har tur också överleva.
Att kvinnorna sen också ska klä sig i "uniform" dvs, stayups är också det en ointressant upprepning.

Gäsp

Min känsla av obehag är att det är författarna som trivs i det här föraktet mot kvinnor och invandrare ("blattar").
Att det finns en njutning att fritt få beskriva kvinnor så nedsättande och i total underkastelse. Det är horor hit och horor dit, det är mycket analsex och spruta i munnen. Gäsp igen.

Jo, jag vet. Jag kan ju bara sluta lyssna. Men det som gör att jag fortsätter är det faktum (som jag tror är liknande för många andra) att En nästan vanlig man och Grannen är bland de bästa böcker jag läst.
De ligger alltid bland de första böckerna när jag ska rekommendera läsning till någon. Inga andra böcker i den här genren har gjort så starkt intryck.

Så, jag lyssnar vidare. För jag hoppas att jag ska ha fel. Jag hoppas på en vändning i berättelsen som gör den spännande. Som ger Christoffer Silfverbielke en ny, intressant, dimension.

Jag hoppas också att den känsla av obehag runt frosseriet i kvinnoförnedring ska upphöra.

• Erövraren - 2014
• Uppgörelsen - 2013
• Återvändaren - 2012
• Grannen  - 2010
• En nästan vanlig man - 2008