tisdag 27 oktober 2015

Som om jag inte fanns



Jag har fått ett tillfälligt jobb. Idag är första dagen på jobbet, förutom introduktionen jag gick i lördags.
I morse när jag kom var jag ju kaffesugen och frågade om var jag kunde köpa kaffe. En butiksgranne visade och talade om att de som hade tid brukade ta en morgonfika tillsammans. Kul tänkte jag och hakade på förstås. Kul tänkte jag.

Runt bordet satt vi, sex kvinnor. Kvinnan bredvid mig sa något och jag, som inte är så blyg av mig, hakade på och frågade något och visade mitt intresse. Hon svarade och sen dog samtalet ut. De andra (som jobbat där ett tag) pratade med varandra. Lite sådär två och två. Med varandra.

Jag sökte ögonkontakt. Men ingen tog någon större notis om jag var där. Ny på jobbet, liksom.
Nu började jag tycka att det blev intressant och lite spännande. Ingen pratade med mig.
Som att jag inte fanns. Totalt ointresse. Eftersom de pratade och hade samtal med varandra fanns det ingen riktig öppning för mig att säga något, utan att direkt lägga mig i.

Jag satt kvar - var ju tvungen och se hur det skulle utveckla sig. Det gjorde det inte. Efter kanske tjugo minuter reste jag mig och gick.

Nå, jag är inte här för att skaffa mig vänner och de kanske bara hade en dålig tisdag? Vad vet jag?

Men för mig är det obegripligt att man inte bjuder in nya människor i sina samtal. Att man inte är det minsta intresserad eller ens orkar vara lite lagom artig.

Det var min första dag på jobbet. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

onsdag 7 oktober 2015

Kärlekslängtan x 2

Shiva den kärleksfulla livsnjutaren <3

Isis, den pratiga & bedårande knäkatten <3

Många frågar hur det känns. Att lägga ner företaget. Bli arbetslös. Bo ensam utan barn. 
Jo, tack. Det känns. Det är omvälvande och ibland är jag euforiskt lycklig och nöjd och ibland är jag hemskt ledsen och gråter.

De gånger som jag inte kan hålla tårtarna tillbaka är nästan alltid när jag tänker på de två kurrbollarna som jag blev matte till, men som jag valde bort för att kunna jobba dygnet runt. Det är nog det enda som jag tänker att det inte var värt. 

Jag vet ju att båda äsklingarna har det bra, bättre, bäst och superbra där de är. 

Shiva är och har Solina varit lillmatte till hela tiden. Det är hos Solina hon har sovit och varit mest avslappnad. Men fy vad Shiva fattas mig.
Den katten har mer kärlek i sig än vad som går att förklara. Gosigare än gosig och kurrar bara man tittar på henne. Allra mest mös hon när Solina och jag satt och pratade, då var hon inte långt bort och låg med slutna ögon och magen bara hoppade av allt myskurr.

Isis var den skygga, rädda och ändå kärlekstörstande flickan. Som blev den djupt tillgivne, mammiga, knäkatten. En katt som fascinerar gång på gång med sin klara kommunikation. Ingen katt kan som hon tala om vad hon vill. Med olika ljud och tonfall för olika behov. 
Hon kan stirra sig till att få ligga i knä. Jag saknar henne oerhört. Men hon har en husse som älskar henne över allt annat och hon älskar honom tillbaka. När han kommer hem från jobbet kastar hon sig ner på rygg och skriker åt honom. Då ska han klappa henne på magen medan hon rullar runt.
De har ruggiga rutiner och hon styr honom med järnhand :)

Så det är inte för missarnas skull jag gråter - det är för min saknad och längtan.








söndag 4 oktober 2015

Avsluta och starta om. Avsluta och starta om.

Mitt hem <3

Jag har tappat räkningen. På hur många gånger jag avslutat. Och på hur många gånger jag startat om. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Att mitt liv ser ut så, då och då.

Nu är jag här igen. Med flera avslut och flera omstarter. På flera plan i mitt liv. På i princip alla plan i mitt liv. Det är omvälvande. Det har varit mycket sorg en tid. Nu känns det som mycket lycka. En obeskrivbar känsla av frihet. Att världen är öppen. Oändlig. Den är min att göra vad jag vill med.

Det är så himla spännande att se vad som ska hända. Livet har hittills tagit med mig på oväntade, till synes slumpmässiga vägar. Nu är jag redo för nya vägar och nya slumpar.
Tänk om jag till och med kommer att våga flyga igen?





lördag 8 augusti 2015

Om Hugo, Zelmerlöw, Media och Mobben


Bland det mest lästa och delade från kvällstidningar och sociala media idag handlar om 6-åriga Hugo som inte fick se en konsert med Måns Zelmerlöw.

Jag funderar ofta över medias ansvar och vad som händer med "vanliga" människor som ställer upp för tidningar och "gråter ut".
Nu finns ju Facebook och där hittar man grunden i den här historien. En mamma som är ledsen och besviken och en status som delas och delas.

Sen träder kvällspressen in och skriver om det som hänt. Utan att lyssna på alla sidor, utan att kolla upp om arrangören gjort fel. Utan vad jag tycker är någon som helst omsorg om den här familjen som redan känner sig drabbad.

För.... det blir ju så himla bra rubriker att Hugo 6 år inte fick se Måns Zelmerlöw på grund av att hans lillasyster har en cp-skada.
Ledset barn, besvikna föräldrar och diskriminering mot en handikappat - full pott!!

Men folk är inte så jävla dumma trots allt. Nu för tiden finns allt att hitta några klick bort, och folk gör ofta det.
De läser vidare, kollar vad den andra sidan säger - och drar slutsatsen att det inte är arrangörens fel.

Att det faktiskt handlar om att familjen inte läst vad som gäller. Att mamman kanske drog fel slutsats och i besvikelse gick ifrån platsen och på så sätt var den som orsakade att Hugo inte fick se sin idol.

Bör man då skriva stora snyftartiklar om det? Artiklar som sen delas i sociala medier och ger människor möjlighet att kommentera och kasta skit på den här familjen.
Göra ner föräldrarna i kommentar efter kommentar. En familj som "gråter ut" för att de känner sig felbehandlade blir nu dessutom bespottade av en massa människor som de aldrig träffat.

I mig gör det ont om familjen ... mer ont än att inte Hugo fick se sin idol, Zelmerlöw.


Och har du inte följt detta så är en sammanfattning här (starkt vinklat av mig)
Anledningen: Familjen kommer till konsertplatsen. Med sig har de två barnvagnar och Hugo (som älskar Zelmerlöw). I den ena barnvagnen sitter Hugos lillasyster som har en CP-skada och som inte kan gå själv.
När familjen ska gå in blir de nekade att ta med båda barnvagnarna in på festivalområdet, (pga att man inte får ta med barnvagnar in på området på grund av säkerhetsrisk). Vagnen med lillasystern som inte kan gå själv får komma in, men inte den andra.

Familjen går då därifrån.
Hemma skriver mamman om händelsen på Facebook:
Det är så att Hugo har en fyraårig lillasyster som har en cp-skada och inte kan gå själv. Men tydligen så fick man inte ha med sig barnvagn in på området och vi blev nekade på grund av det. Tack Jönköpings kommun för att ni nekade min son detta bara för att hans syster är handikappad och tack för att ni krossade en sexårings stora dröm.
Hoppas nu att Måns ser detta och tänker på vad han gör för spelningar, där de är både diskriminering mot barnfamiljer och handikappade. Bara för man har barn & har ett handikapp så ska man bli nekad sådana festivaler. Tycker de är så lågt

och folk blir upprörda och kvällstidningarna hänger på.....

och folk blir upprörda igen när de läser artiklarna.

Men nu blir mobben upprörda på föräldrarna. Nu är det mamman och familjen som står i skottgluggen för allas åsikter. Här är några exempel:

• Allting för att få gråta ut i media o kanske träffa en kändis!
• Fick direkt känslan när jag läste inlägget igår, att detta var ett sätt av föräldrarna att utnyttja sociala medier till att skapa en snyfthistoria. 
• Tycker Hugos päron är 2 idioter som inte läser på vad som gäller och gråter ut i media.
Tycker om nån som ska kompensera Hugo är det hans föräldrar och ingen annan.
Sen tycker jag att de ska be arrangören om ursäkt för deras smutskastning.
De fick ta in en barnvagn utan problem. Varför inte gå in med den till 4 åringen? Just sayin. ..
•  Just nu utnyttjas alla stora hjärtan av en mamma som inte riktigt säger sanningen om eventet och det är det värsta här. Att använda sin egen dotter för medömkan! Är det straffbart tro? Pojken ville se Måns, mamman kollade inte upp vad som gällde och det är ALLA ANDRAS fel?
• Klart att man inte kan ta med sig hur många barnvagnar som helst. Synd för Hugo att hans föräldrar inte fixar sånt innan då hade han ju fått se måns. 

Så här skriver arrangören:
En familj kom fram med barn sittande i barnvagnar till entrén. Familjen fick information om att barnvagnar av säkerhetsskäl inte var tillåtna på konsertområdet. En information som sedan biljettsläpp stått på vår hemsida. Familjen meddelade att de hade en funktionshindrad dotter som också satt i en barnvagn som befann sig lite länge bort. Vi meddelade familjen att hon var välkommen in eftersom hennes rullstol var ersatt av en barnvagn denna kväll. Däremot kunde vi inte släppa de andra barnen i deras barnvagnar. De fick gå eller bäras i bärsele på konsertområdet. Familjen valde då att inte gå in och lämnade entréområdet.

söndag 31 maj 2015

"Det jag önskar ska jag få"



Jo, det är ju så att jag har sovit på madrass på golvet något år nu. Historien om varför är lång, men jag köpte en säng i fel storlek och så fick Solina ta den och så blev det ingen ny till mig.

Gissa om jag längtat efter en säng. Men pengar har inte funnits, orken har inte funnits, bilen är för liten, sängar är för tunga och engagemanget har inte funnits. Men den senaste månaden har jag letat på blocket och köpessidor på Facebook.
En vit säng ville jag ha. Allra helst en Aspelund från Ikea. Men den har de slutat sälja och jag har inte fått något napp när jag letat.

Men i förrgår hände det. Jag såg en vit säng i en annons, såg inte så noga hur den såg ut - priset var bud och jag la 200. Blev snabbt överbjuden och så var det med det.
Så igår frågade säljaren om jag var intresserad. OM jag var!
Sängen fanns i Surahammar men kunde tas till Västerås. Glad som jag var betalade jag 200 för sängen och fick den hemkörd till dörren (så jag gav en hundring till). Och gissa vad? Det var en Aspelund :D

Så idag har jag skruvat och nu står den där, min fina säng med nyuppsatta gardiner som jag fyndat på Brödet & Fiskarna.

Ibland flyter det på och önskningar slår in!

lördag 30 maj 2015

Nyårslöftet - några månader senare


Löftet!

Det var december. Julafton. Hela min kropp skrek av trötthet och värk. Fem dagars ledighet försvann i ett töcken av att försöka hitta återhämtning. 
Nyårsafton - jag minns inte ens var jag var eller och med vem?!
Men jag minns att jag där och då, sista dagen av 2014 lovade mig själv att bli snäll mot mig. Att styra livet i annan riktning. Att nu var det dags att ta tag i livet och själva levandet.

Att starta Veggoköket är bland det roligaste jag gjort. Och....jag var inställd på att jobba hårt. Och....jag var inställd på att leva snålt. Men, nu har det gått två år sedan jag drog igång. Och jag har inte haft någon semester. Jag levde helt utan lön under ett halvår (sålde av saker hemma och så var Veggoköket skyldig mig lite pengar). Därefter har jag kunnat ta ut en lön (de flesta månaderna) som tillåtit mig att betala mina räkningar, och inte många kronor över det.

Det är okej ett tag. Ett tag. Men, det tär till slut att inte veta om man ska kunna betala sin hyra, att aldrig ha råd att göra något. Det tär att leva under press som gör att för att försöka få lön så får man jobba mer och hårdare. När kroppen skriker åt en: Gå hem och vila och skaffa dig ett liv!!

Våren har sett annorlunda ut. Jag tar mig ledigt ibland, har börjat resonera att går det inte så går det inte. Då får jag göra något annat. I ledigheten har jag haft tid att tänka. Tid att släppa fram längtan och lusten till att leva (utanför Veggokökets kaklade väggar).

Så vi får se vart vindarna driver mig i framtiden - jag har planer, för jag älskar att jobba, och jag har nya idéer, annars vore jag inte jag.

Jag vet att från och med måndag börjar en ny fas.

Vis La Vie!