Som om jag inte fanns

Jag har fått ett tillfälligt jobb. Idag är första dagen på jobbet, förutom introduktionen jag gick i lördags.
I morse när jag kom var jag ju kaffesugen och frågade om var jag kunde köpa kaffe. En butiksgranne visade och talade om att de som hade tid brukade ta en morgonfika tillsammans. Kul tänkte jag och hakade på förstås. Kul tänkte jag.

Runt bordet satt vi, sex kvinnor. Kvinnan bredvid mig sa något och jag, som inte är så blyg av mig, hakade på och frågade något och visade mitt intresse. Hon svarade och sen dog samtalet ut. De andra (som jobbat där ett tag) pratade med varandra. Lite sådär två och två. Med varandra.

Jag sökte ögonkontakt. Men ingen tog någon större notis om jag var där. Ny på jobbet, liksom.
Nu började jag tycka att det blev intressant och lite spännande. Ingen pratade med mig.
Som att jag inte fanns. Totalt ointresse. Eftersom de pratade och hade samtal med varandra fanns det ingen riktig öppning för mig att säga något, utan att direkt lägga mig i.

Jag satt kvar - var ju tvungen och se hur det skulle utveckla sig. Det gjorde det inte. Efter kanske tjugo minuter reste jag mig och gick.

Nå, jag är inte här för att skaffa mig vänner och de kanske bara hade en dålig tisdag? Vad vet jag?

Men för mig är det obegripligt att man inte bjuder in nya människor i sina samtal. Att man inte är det minsta intresserad eller ens orkar vara lite lagom artig.

Det var min första dag på jobbet. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Kärlekslängtan x 2

Shiva den kärleksfulla livsnjutaren <3

Isis, den pratiga & bedårande knäkatten <3

Många frågar hur det känns. Att lägga ner företaget. Bli arbetslös. Bo ensam utan barn. 

Jo, tack. Det känns. Det är omvälvande och ibland är jag euforiskt lycklig och nöjd och ibland är jag hemskt ledsen och gråter.

De gånger som jag inte kan hålla tårtarna tillbaka är nästan alltid när jag tänker på de två kurrbollarna som jag blev matte till, men som jag valde bort för att kunna jobba dygnet runt. Det är nog det enda som jag tänker att det inte var värt. 

Jag vet ju att båda äsklingarna har det bra, bättre, bäst och superbra där de är. 

Shiva är och har Solina varit lillmatte till hela tiden. Det är hos Solina hon har sovit och varit mest avslappnad. Men fy vad Shiva fattas mig.

Den katten har mer kärlek i sig än vad som går att förklara. Gosigare än gosig och kurrar bara man tittar på henne. Allra mest mös hon när Solina och jag satt och pratade, då var hon inte långt bort och låg med slutna ögon och magen bara hoppade av allt myskurr.

Isis var den skygga, rädda och ändå kärlekstörstande flickan. Som blev den djupt tillgivne, mammiga, knäkatten. En katt som fascinerar gång på gång med sin klara kommunikation. Ingen katt kan som hon tala om vad hon vill. Med olika ljud och tonfall för olika behov. 

Hon kan stirra sig till att få ligga i knä. Jag saknar henne oerhört. Men hon har en husse som älskar henne över allt annat och hon älskar honom tillbaka. När han kommer hem från jobbet kastar hon sig ner på rygg och skriker åt honom. Då ska han klappa henne på magen medan hon rullar runt.

De har ruggiga rutiner och hon styr honom med järnhand :)

Så det är inte för missarnas skull jag gråter - det är för min saknad och längtan.

Avsluta och starta om. Avsluta och starta om.

Mitt hem <3

Jag har tappat räkningen. På hur många gånger jag avslutat. Och på hur många gånger jag startat om. Men jag har lärt mig att det är så jag fungerar. Att mitt liv ser ut så, då och då.

Nu är jag här igen. Med flera avslut och flera omstarter. På flera plan i mitt liv. På i princip alla plan i mitt liv. Det är omvälvande. Det har varit mycket sorg en tid. Nu känns det som mycket lycka. En obeskrivbar känsla av frihet. Att världen är öppen. Oändlig. Den är min att göra vad jag vill med.

Det är så himla spännande att se vad som ska hända. Livet har hittills tagit med mig på oväntade, till synes slumpmässiga vägar. Nu är jag redo för nya vägar och nya slumpar.
Tänk om jag till och med kommer att våga flyga igen?