När barn dör

Dödbok Knutby 1895-1926

Ibland när man släktforskar är det lätt att bara rusa iväg och samla anor, födda, vigda och dödda. Personerna man forskar på blir objekt och man glömmer att det är andras liv man tecknar ner på pappret intill sig. 

Sen ibland stannar man upp. Som när jag hamnar hemma hos familjen Matts Andersson i Åsby, Knutby i mitten av 1800-talet. Det här är inte den fattigaste familjen. Det är inte pigor och drängar, det är bönder i flera generationer. 

Jag läser husförhör och antecknar, och efter en stund ser jag hur listan på döda barn och fruar blir oerhört lång. Här stannar jag upp, känner att jag måste få överblick. Det blir sorgligt och jag har stannat i den här familjen nu. I mitt hjärta känner jag värme och stark medkänsla och jag är i deras hem och försöker tänka hur det var. 

Och hur var det för de få barnen som faktiskt överlevde? Som växte upp i ett hem där mamma var gravid i princip hela tiden och där så många dog? 

Det är lätt att tänka att det är länge, länge sedan. Men min gammelmorfar, alltså farmors pappa, finns med här i slutet på den här kedjan. Och honom har jag träffat. Och jag vet att pappa träffat dem från generationen innan. 

Det är så hisnande, och så fängslande, och gripande.

Under 20 års tid blev Matts Andersson pappa till 10 barn. Han blev änkling tidigt och gifte om sig.

Av hans tio barn blev bara 3 söner vuxna. En var ofärdig, en var krympling och en var frisk (farmors farfar).  

Jag ska stanna här ett tag, och fördjupa mig i tankarna på kvinnorna i de här familjerna. 

Speciellt Greta Stina som gifte sig med en änkling med en son (som dog efter fyra år), och som själv födde 9 barn där två överlevde. Hon födde barn 1849, 50, 53, 56, 57, 58 ,60, 61 och 64. (de feta är barn som dog innan de var två år, de flesta inom ett halvår).

Jag måste stanna i deras vardag ett tag - jag känner så värme och ömhet för den här familjen.

Och nästa vecka planerar jag en utflykt till Alunda och området omkring. Då ska jag titta på gården Åsby i Knutby!

Mitt hjärta blöder för Matts och hans familj

Kämpa!

Jag hade två mål: 

Att bli mamma och att aldrig bli som hon

Tillfälligheterna som blev - jag!

Ur vigselboken i Alunda 1840

Inspirerad av mina promenader på Ängsö under sommaren och sen en extra kick av TV-programmet Vem tror du att du är, så tog jag upp släktforskningen igen.

Jag började forska 1989, på den tiden man fick läsa från mikrofilm och beställa filmerna från bibliotek i hela landet. Nu är det himla mycket smidigare när de flesta kyrkböcker finns digitalt och jag kan läsa dem hemma vid min dator.

En klar fördel... men också ett gissel för en person som jag som aldrig kan ge sig... bara kolla en sak till, bara en sak till...

Jag hade tänkt kolla min anfäder på Ängsö, där de har bott i de flesta torp och stugor under flera generationer. Men så sprang jag på präster i Enåker, Västerlöfsta och Altuna och då snöade jag in där lite grann.

Men efter ett möte med släktforskarföreningen i Västerås så fick jag rådet att verkligen följa varje person från vagga till grav och då börja närmast mig.

Så nu forskar jag på min pappas sida. Närmast mig, från farmor och hennes pappa. Människor jag minns väl och som jag vuxit upp med. Det är himla kul och ännu bättre är det att min älskade pappa kan bidra med en hel massa minnen och roliga berättelser från sin barndom.

Så just nu är jag i trakterna kring Alunda, där pappa växte upp.

I min forskning har jag flera hundra personer, och jag inte låta bli att bli lite filosofisk när jag håller på.
För utan de här människorna, alla bönder, alla fiskare, alla präster, alla drängar, pigor och soldater som har mött varandra och gjort barn som gjort barn som gjort barn - ja, då fanns inte heller jag.

Det hade räckt med att en person i den här ansamlingen fattat ett annat beslut, flyttat till en annan by eller gård. Så hade allt sett annorlunda ut.

Så hisnande tanke.