Min största fiende...

....är jag själv! Nej, då. Inte alls. Min största fiende är väntan. Tomrummet som ger utrymmer för tvivel och grubbel.
Jag anser mig vara i det närmaste arbetsnarkoman. Jag älskar att jobba och jag kan slita hårt.
Så länge jag jobbar på och det är fullt upp tror jag på mina idéer och kreativiteten liksom befruktar tron på mig själv och mitt projekt.
"Klart det kommer att funka", "Varför skulle inte jag kunna, när andra kan?", "Jag har så mycket idéer att jag inte vet hur jag ska hinna med". Ja, och så härliga tankar har jag när jag är mitt uppe i att ha mycket att göra.

Sen kommer lugnet.... som nu.....väntan.....och då vaknar - tvivlet.

"Det kommer aldrig att gå", "Vad har jag givit mig in på", "Hur ska jag kunna överleva på det här?", "Tänk om ingen kommer att handla", "Tänk om ingen kommer att hitta till butiken", ja, och så vidare.....

Jag har alltid hatat att vänta - men jag hann bli över 50 år innan jag förstod att väntan är lika med tvivel, och att det är därför väntan är så svår.

Men, jag har en hel del att göra - och jag tycker att det är så himla kul.
Nu ska jag iväg och träffa en leverantör som ska förse min butik med de varor jag vill erbjuda mina kunder förutom min egen mat!

.. och så är det den där höstkänslan

Jag tror på reinkarnation. Jag tror att jag i mitt tidigare liv levde ett rörligt liv. Dvs att jag flyttade efter årstider. Kanske att jag levde i fjällvärlden och flyttade till och från vallen på vår och höst.

Eller... kanske inte.
Kanske är det något annat som gör att hösten suger fast så hårt i mina känslor. Ingen annan årstid påverkar mig så starkt. Det är som att en urtidsstark längtan tar över mig.

Jo, jag vet att det fortfarande är sommar - också. Men luften är annorlunda, ljuset är annorlunda, ljuden är annorlunda och på kvällarna blir det mörkt. Mina röda Reijmyraljus börjar göra sig påminda.
Jag tänder fönsterlamporna på kvällarna.

Jag älskar hösten - och jag älskar det här senimentala längtanstillståndet. Hösten är för mig en nystart. En klar tid då det är lätt att andas, då färgerna blir starkare, solens strålar hårdare, skuggorna längre.

Och så lyssnar jag på den sentimentalaste av alla låtar - Blower´s daughter, en låt som hade varit trasig och det gick att spela sönder en låt. Men det gör det ju inte - så jag lyssnar en gång till.

Augusti <3

När lillmatte sover!

Det här är Shiva. Hon är en snart fyra månader ung katt, dvs KATTUNGE. 

Ni som känner mig vet att jag sa att jag ville ha en vuxen katt. Ja, eftersom kattungar är så himla jobbiga. Precis.

Men, så (som av en händelse) tyckte jag att en kattunge som kompis till Isis vore en jädrans bra idé. Så hittade jag Shiva - och blev upp över öronen kär.

Hon är en ljuvlig katt som spinner bara av att man kommer in i samma rum där hon är. En underbar liten bebis som gillar att sova på armen. En fantastisk liten misse som jamar (piper) av glädje när man pratar med henne. 

Och... nu börjar hon mer och mer visa de där andra Kattungebeteendena. Hänger i gardiner, har ner blomkrukor och biter i allt hon ser.

Men.... vad gör väl det? Hon är fortfarande en ljuvlig katt och jag är så lycklig att jag inte höll fast vid min princip om att inte skaffa kattunge.

Det här inlägget är tillägnat Solina som är Shivas lillmatte och i vars rum Shiva lever ut all sin gosighet och allt kurr. Som ni kan se på bilden Solina lagt ut och som jag taggat mig i.

Så här, Solina, kommer ett knippe bildbevis på hur det ser ut när JAG är med din ljuva älskling Shiva <3

  

Och så är jag ju tvungen att visa hur fantastisk hon verkligen är!