"Från och med 1 september upphör din friexprenumeration i och med att din anställning upphör".
Brevet från prenumerationsavdelningen har legat i två månader. Jag har tittat på det då och då men inte kunnat bestämma mig för om jag ska avsluta prenumerationen eller om jag ska börja betala.
Egentligen var valet lätt. Jag vill inte betala för VLT. Jag tycker att tidningen bara blir sämre och sämre och oftast finns inget som riktigt fångar mitt intresse. Jag bläddrar igenom den av gammal vana, för att den finns. Många dagar ligger den kvar innanför dörren när jag ska gå ut senare på dagen.
Men, det är verkligen en känslomässig sak att säga upp prenumerationen. Jag inser att det också handlar om någon slags lojalitetskänsla mot mina fd kollegor som fortfarande har sina jobb kvar. Det känns på något sätt som att förneka något som alltid varit en del av mitt liv.
Det är också en sorg. En sorg över att jag tycker att VLT blivit så mycket sämre. Så mycket ytligare, så förutsägbar och eftersom jag varit med i förändringsprocessen så ser jag det så tydligt. Vår Lilla Tidning (som vi ofta kallat den) är enkelspårig och jag tycker att det känns att den är gjort i all hast - utan alltför mycket eftertanke.
Men i morse vaknade jag till av ljudet av tidningen som ramlade in på mitt hallgolv. För sista gången?
Från och med idag har jag sagt upp min prenumeration och jag kände mig vemodig när jag bläddrade igenom tidningen till morgonens äggmacka.
