Nu börjar den komma krypandes. Fegheten och rädslan. Eller kanske helt enkelt avskedet och separationsångesten.
Hjälp! Vad har jag gjort, lyder tanken som dyker upp då och då utan förvarning.
Men varje gång går det över och jag känner mig helt säker, helt klar över mitt beslut. Även om jag ännu inte riktigt vågar tänka tanken att jag en dag ska lämna ifrån mig mitt passerkort, tömma mina lådor och min dator. Ta ner bilderna från väggen och gå ut genom dörren för att aldrig mer tillhöra. Huuuu, vilka känslostormar inom mig.
Jag kommer ihåg lukten från tidningssätteriet där jag började för 26 år sedan. Jag kan känna stolen, se ljuset, askoppen brevid min arbetsplats, jag kan känna golvet under mina fötter.
Jag kan se mig själv gå genom prången i gamla huset, köpa fralla med ost och en kopp varm choklad till. Jag minns känslan av vax på händerna efter en arbetsdag - och jag minns stoltheten varje morgon när jag såg resultatet av mitt arbete i tidningen. "Den här sidan har jag gjort, den här linjen har jag dragit, den här bilden har jag skurit till" osv. Ni som har bott med mig har hört det många gånger.
Jag minns festerna i VLT-toppen sena nätter när vi slutat för dagen vid 01.00. Lekarna och skratten. Många av oss jobbar fortfarande kvar. De är på många sätt min familj, och VLT ett andra hem.
Jag tittade på min namnskylt vid postfacket häromdagen och tänkte att snart är den borta - det blev lite sorg, lite avslut och lite kramp i magen då.
Men den mesta känslan är lycka över att ha fått en ny chans - att få börja om, att få se vad livet har att ge, utanför livmodern VLT.
Maah.. din skrivförmåga.. tårögd.. :(
SvaraRadera